Tankar efter en dokumentär

Det är nog undermedvetet uttalat att man mår bäst av ett strukturerat repetitivt liv när det nästintill alltid går dokumentärer om konstnärers kaos-artade liv med alkohol och droger i mängder som bara de värsta missbrukarna kan mäta upp sig till; såg en dokumentär som tog den andra sidans parti när de pratade om den mentala sjukdomen att vara manodepressiv eller bipolär som det tydligen också kallas,(får ett batteri i mitt sinne när jag hör det ordet). Dokumentären hade som skildrare den eminenta Stephen Fry samtidigt som den centrala rollen handlade om samma Fry, med andra ord att han själv har stora problem med att vara bipolär; en mycket intressant historia i varje fall.
Själva sjukdomen har som symptom att sitt humör går väldigt mycket i vågor, lite som för de flesta under sin pubertet men mycket värre då vågorna har högre amplitud resulterandes för en stor del i självmord.
Det är givetvis tragiskt i sig, men de är under vågens topp väldigt maniska, kreativa och fler positiva drag vilket gör dem oftast till väldigt framgångsrika inom just kreativa yrken såsom artist/konstnär/forskare.
Det bringar frågor om en vanlig människa per definition har chans att bli populär i dessa yrken då man inte har det maniska draget som kraftigt förstärker de egenskaper som är uppskattade, ska man ta för givet att alla nu kända filosofer/matematiker/uppfinnare var bipolära, var da Vinci, Einstein, Pythagoras osv. det?
Om personen i fråga tagit sitt eget liv så kan man ju tro det iaf.
Kanske rentav den halvpåhittade personen jesus var sådan, han tog ju i princip sitt eget liv när han inte orkade gå ner från sitt kors,(det var aldrig några som vaktade de som hade korsfästs, utan antingen gick man ner själv eller så hjälpte kompisarna/familjen), man kan ju inte påstå att han var manisk då iaf, mest deprimerad, känner sig inte värd att leva och sådant tragiskt.